Linasliv

Det är trist att vara ensam, att vakna ensam på morgonen, att det är alldels tyst i lägenheten, ingen att störa sig på, ingen att klaga på heller för den delen, ingen att vara glad på, ingen att kolla på, ingen att krypa upp och mysa med i soffan.
Ingen att prata med, och veckor som denna blir verkligen tråkiga. Känns som att tiden går så långsamt, även om dagarna är händelserika och roliga så kommer alltid kvällen och natten då allt känns 100 gånger värre. att försöka ser ljus på saken går ju bra enda tills man börjar fundera inte ens halva tiden har gått och jag är rätt less på detta liv. Men man ska väl vara glad med det lilla. Jag menar 46 timmar i veckan är väl tillräckligt, inte för att jag räknar ;)
Komentaren: men han kommer ju hem varje helg. är inte direkt upplyftande direkt. Men samtidigt vet jag att jag är själv finns ingen som kan förstå mig just nu, inte sätta sig in i min situation eftersom vi alla är olika och reagerar och har olika förutsättningar för alla händelser i livet.
Vi tänker känner och tycker olika om allt. Du kan aldrig riktigt veta hur en annan människa känner eller tänker, man kan bara försöka jämföra erfarenheter. Försöka sätta sig in.
Tråkigt och ensamt att vara själv, och även om jag har folk omkring mig känner jag mig ändå ensam för jag vet att när jag kommer hem på kvällen är det bara jag.

Visst fan låter det deprimerande, men vad gör man jag väntar på maj kanske kan skramla i sparbössan ha råd med en resa, och sen hoppas på en bra sommar med jobb. Med lite tur kanske jag kan skramla igen i augusti och sen är september här och då är det dags för livet att börja igen, då är uppehållet som började den 27 oktober slut och vi är på rätt spår igen.

Jag har aldrig varit så glad över "våren" som jag var ihelgen, känns som att livet trots all skit är påväg åt rätt håll.

Som du kanske förstår så älskar jag henrik, och gillar inte att vara ensam!